Brevet som förändrade allt

Så här långt i efterhand kan jag se många vändpunkter i mitt liv, men ingen så avgörande som den dagen det där brevet damp ned i brevlådan hemma på Norrtullsgatan 8 i Västervik. Jag har stått vid korsvägar många gånger och medvetet valt den ena vägen eller den andra och valen har sedan visat sig livsavgörande. Men då har jag också haft en aning om att de skulle kunna komma att bli det. Det finns också vändpunkter eller snarare monumentala händelser i en människas liv, som när man får barn eller upptäcker att man älskar någon, men dom förväntas på något sätt ingå i livsödet. Så var det inte med brevet. Det låg där bara plötsligt en dag på dörrmattan nedanför inkastet och såg ut som vilket brev som helst.

Det var september och det var början på det skolåret då jag skulle förbättra mina betyg från bra till jättebra. Intagningskraven på KTH och Chalmers var hisnande och det var till en av de högskolorna jag ville till varje pris. Mina två farbröder var framgångsrika företagsledare, den ene ägde till och med en papperskoncern, och det var dom jag hade som förebilder. De hade börjat med tomma händer och lyckats komma dit de var med hjälp av charm, järnvilja och begåvning. Jag inbillade mig att jag kunde göra detsamma och med en civilingenjörsexamen i botten borde förutsättningarna vara ännu bättre. Höstterminen hade börjat och jag hade börjat plugga stenhårt med studentbetyget för ögonen.

West Bay Singers hade tagit upp alldeles för mycket tid, det var alla medlemmar ense om. Vi hade repeterat åtminstone fem kvällar i veckan under flera år, men nu skulle vi trappa ner till kanske en kväll högst. Hansi, Totta och Johan skulle precis som jag ta studenten våren 1964 och alla skulle läsa vidare på universitet eller högskola. Fyra förståndiga och lite småstadskonservativa grabbar, som inte hade en tanke på att låta musiken inkräkta på den kommande karriären. Musiken var en hobby, punkt slut. Vanliga grabbar i Västervik drömde inte ens om att lyckas i nöjesbranschen.

Visst saknade jag kvällarna hos Hansi, som hade egen våning och levde ett mycket friare liv än vi andra. Hans mamma bodde i Munchen och han gjorde ungefär som han ville här uppe i Västervik. Det var kvällar med Kingston Trio, te och rostat bröd. Jag saknade det där med att försöka lista att vad de spelade på plattorna Hansi hade och att ta ut sångstämmor och sen få höra hur bra det lät när vi iblandfick till det. När vi stod runt den enda micken, så nära att vi hörde varann andas. Den sommaren hade vi åkt i en PV till Sitges i Spanien. Vi hade ett tvåmanstält med oss och turades om att sova i det och i bilen. Totta och jag, som varit kompisar längst kamperade oftast ihop. Gitarrerna fick vi på något sätt också in i PV:n och vi spelade på klubbar och fick Cuba Libre och mat som gage. Det var den sista resan vi skulle göra tillsammans, sedan skulle vi skingras för vinden. Trodde vi. Så kom brevet.

Bara min mamma visste att det skulle komma och hon berättade inte för någon vad hon hade gjort. Hon sa alltid att vi var väldigt duktiga och jag tror att hon också tyckte att vi förtjänade mer framgång än andraplatser i lokala amatörtävlingar. Hon hade anmält oss till en rikstäckande tävling, Plats på Scen, arrangerad av Sveriges Radio. Anmält oss i mitt namn och därför var brevet addresserat till mig.

Nu låg det där på dörrmattan. Jag tog upp det, sprättade och läste. Och mitt liv ändrade riktning. Då och där. Det hade jag naturligtvis ingen aning om, men nu alla dessa år efteråt kan jag konstatera att det var så. Mitt rationella, förnuftiga jag hade bestämt sig för en kurs, men musiken drog mig åt ett helt annat håll. I tron, för att inte säga förvissningen om att det bara skulle vara en kort tid lät jag mig dras med, men så småningom var jag ohjälpligt på väg mot en karriär jag aldrig kunnat drömma om. Förnuftet försökte i det längsta föra mig tillbaka till den rätta vägen, men förgäves.

"Vi har mottagit Er anmälan och ni kallas till prov fredagen 13 september 1963.” stod det i brevet och eftersom jag bestod provet är jag den jag är.