Med rötterna i Tjust

Bruken ligger tätt i Tjust. Många är sedan länge nedlagda, men många blomstrar fortfarande och det är de som lyckats förändra verksamheten i takt med tiden. När jag var ung hörde jag historier om hur disponenterna for mellan bruksherrgårdarna och roade sig ungefär som Gösta Berling och hans kavaljerer med den skillnaden att de förra var rika och de senare fattiga. Det låg ett skimmer över deras eskapader och jag kom i närheten av den för mig ouppnåeliga världen när jag blev invald i en märklig klubb, som hade fem medlemmar och som endast hade en raison d’être; överdådigt festande. De tre disponentsönerna från Västerviks Pappersbruk, Ankarsrums Bruk och Blankaholms Sågverk var tongivande, sedan kom sonen till överläkaren på Västerviks Lasarett och sist jag, fast jag var en främmande fågel. Pappersbrukssonen var min kusin och det var utan varje tvivel därför jag fick vara med. Jag fick på det sättet andas in luften i de fina salongerna och jag kunde stå där länge och betrakta de gamla oljeporträtten av generationer av bruksdisponenter.  Det som Selma Lagerlöf skrev om i Värmland hade sin motsvarighet här i Tjust.

 

Min pappa var förman på pappersbruket och där jobbade jag i fabriken flera somrar. Under rasterna rotade jag i returpappersbalarna efter serietidningar när jag inte åt ur matlådan tillsammans med de andra arbetarna.  Jag fick en stark känsla för vad bruket betydde för Västervik och även om brukskulturen inte var lika starkt närvarande när jag växte upp som den varit hundra år tidigare, så fanns den fortfarande där och när nu det nya Slottsholmen söker sitt uttryck, exteriört och interiört, är det för mig en självklarhet att vi ska suga inspiration ur den. Malmen, skogen, stenen och vattnet som företagsamma smålänningar och inflyttade valloner så skickligt utnyttjade, skeppsbyggeriet och fiskenäringen, allt det finns med i tankarna när vi väljer material, form och uttryck.

 

Långt inne i Gamlebyviken låg sedan början av 1600-talet Almviks Tegelbruk. År 1669 gick lastbåtarna i skytteltrafik därifrån till Stegeholms Slott. Man levererade fyratusen tegel bara det året till reparationsarbeten och det teglet kan vi se än i dag på olika ställen i ruinen.  Det var inte svårt att komma fram till att Nya Slottsholmen ska ha tegelfasad. Vackert färgskiftande tegel i varmt röda och rostbruna nyanser.

 

Mitt emellan Nya Slottsholmen och ruinen låg det skeppsvarv som Gustav Vasa lät anlägga 1548. Det var början till Västerviks storhetstid som skeppsbyggarstad, faktiskt var staden den fjärde största under lång tid. Fyra varv fanns det och hundratals skepp byggdes, de första alltså ett stenkast från Nya Slottsholmen. Och skeppen byggdes naturligtvis i ek. Det träslaget gifter sig som alla vet så bra med tegel och därför ska hela markplanet ska ha väggar av glas och ek. Ovanför tar teglet vid.

 

När jag blundar kan jag se regalskeppet Svärdet (?) sjösättas och flyta ut på vattnet där småbåtsmarinan nu ligger och i fantasin är steget är inte långt till vårt flytande hotell, som ska ligga förankrat några tiotals meter därifrån. Det ligger på en ponton och ska byggas i massivt trä och kläs med ekpanel. Som en vördsam gest till skickliga skeppsbyggare från en svunnen tid.

 

Det järn i form av spik och annat, som användes vid varven måste ha tillverkats av järnbruken i trakten. Där fanns Ankarsrums, Överums och Eds bruk. Och Gunnebo Bruk. Min ungdoms stora kärlek var dotter till disponenten där (alla dessa disponenter!) och jag minns att jag en gång satt i disponentvillans bibliotek och läste om brukets historia. På ett ställe berättades det att man till skeppsbyggnad i Västervik hade levererat "eke- och fuhru Spik, Band och Bult Järn til Skiepps-Byggnad samt annat småsmide". 

 

Järn, ek och tegel – material med sträng skönhet och karaktär och som är så naturligt hemma på den lilla ön som skiljer Gamlebyviken från Skeppsbrofjärden (?). Det känns som om platsen och dess historia pekar ut vägen för oss när vi söker oss fram mot det uttryck Nya Slottsholmen ska ha. Gräv där du står.  Och det finns mer att upptäcka.

 

En av mina skolkompisar hade möjlighet att låna en segelbåt närhelst han ville. Det var en Folkbåt i trä och vi var oftast tre som gav oss ut i den; den tredje en av dem som så småningom skulle bli medmusikant i Hootenanny Singers. Vi seglade så ofta vi kunde och låg ute till havs hela dagar, ute bland öarna i Västerviks sagolika skärgård. Ibland gav vi oss norrut på den långa fjärden Gudingen och seglade förbi ön med det vackra namnet Vinökalv. Vi visste det inte då, men senare har jag fått veta att Smedviken, ett av skärgårdens största stenbrott, ligger där. Man bröt diorit, som transporterades in till Bröderna Flinks stenhuggeri för ornamentstenstillverkning. Stenhuggarkonsten har länge varit mycket livaktig i Västervik och i Nya Slottsholmen vill vi bära den traditionen vidare på något sätt.  Diorit i golv eller någon annanstans. För övrigt hade jag också en flickvän som var dotter till en stenhuggare, men det hör inte hit.

 

Jag har talat om varv och skeppsbyggeri, men inte om den inspiration som själva havet ger. Slottsholmen är omgivet av vatten i alla väderstreck och byggnaden når ända ner till sjökanten. Där ska det ligga bryggor, där ska det levas brygg- och båtliv på sommaren. När strömmingsfiskarna kom in till Fiskarhamnen med sin fångst en gång i tiden föreställer jag mig att det måste ha vimlat av människor där. Ett sådant vimmel kan jag se på bryggorna framför Nya Slottsholmen. För fiskarna förr innebar havet inte bara  utkomst utan också umbäranden och faror, så när de väl hade fast mark under fötterna vände de sig bort från det, inåt land. Vi har i dag ett helt annat förhållande till havet och vänder oss ut mot det och bejakar det och knappast någon annan byggnad i Sverige gör det så förbehållslöst som Slottsholmen. Den marina känslan kommer att vara tydlig, men aldrig överdriven i sitt uttryck.

 

Järn, ek, tegel, sten och hav – där har vi våra inspirationskällor. Alla med rötter i Tjust.